Etikettarkiv: facebook

Ett kommunalråd som återkopplar bättre

I fredags skrev jag om år 2011, om att jag lyckats träffa väldigt många människor som fått chansen att föra fram det de vill till mig (min ovetenskapliga beräkning visade på 1380 personer, exklusive alla kommunala möten), att jag varit rätt duktig (inte tillräcklig, återkommer till det) på att svara på mail från örebroare som hört av sig om olika frågor (åtminstone cirka 200 stycken, har inte räknat exakt)

Det där är viktigt för mig. Om jag inte lyckas med att göra politiken mer tillgänglig för örebroarna finns ingen poäng för mig med att fortsätta med politiska uppdrag. Jag vill att fler ska känna att de kan nå ansvariga politiker med synpunkter, idéer och förslag – och jag vill få del av andras åsikter. Alltså måste jag fundera en del på hur jag gör det där bättre.

Jag har en ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Tidigare har det handlat om att jag helt enkelt har ett förtroendeuppdrag och att folk har ”rätt” att träffa den de betalar skattepengar för. Men under året har jag ju insett alltmer att det helt enkelt inte går att veta i förväg vilka möten som är bra och vilka som inte är det. Det är tur att man bokar in möten lite på chans ibland, för ibland är det just de mötena som är mest givande.

Men en klar nackdel med de välpackade veckorna med möten från morgon till kväll är att jag inte  hinner följa upp annat. Till exempel hinner jag inte återkoppla tillräckligt bra. Låt mig ta ett exempel ur verkligheten…

Förra julen fick jag ett mail från en man i Rynninge. Han tog kontakt med mig efter att jag delat ut blad i brevlådorna där han bodde och han insåg att hans fråga (om ett långtorg i området, vem som skulle sköta det) låg på mitt ansvarsområde. Jag svarade honom direkt med vad jag tyckte i princip, och påpekade att jag inte visste något om just det här exemplet, men att jag skulle återkomma när jag visste mer. Jag mailade sedan tillbaka till  honom när jag fått mer information (det verkade lösa sig som han ville) och berättade om att det skulle ordnas ett möte i frågan (det var redan planerat av tjänstemännen).

Men jag har ingen aning om vad som hänt sedan dess. Jag har helt enkelt inte haft tid att gå igenom de där hundratals mailen som jag besvarat för att följa upp vad som hände senare. Det där är kanske ingen katastrof. Men det finns några skäl till att den där återkopplingen ändå är viktig:

  1. Det kan ju tänkas att den örebroare som hörde av sig och fick svar tycker att jag borde återkomma, och därför blir besviken när jag inte gör det.
  2. Det kan tänkas att personen som hörde av sig inte vågar höra av sig en gång till, att den tycker att den stör i onödan.
  3. Det är rätt troligt att den som en gång hört av sig till en ledande politiker berättar det för andra; alltså är det en viktig budbärare till andra örebroare om att man faktiskt kan få kontakt med ledande politiker.

Därför behöver jag förbättra min återkoppling. Hittills har min tillgänglighet i huvudsak byggt på följande delar, som inte är särskilt innovativa eller speciella:

  1. Jag svarar på mail (fast det kan dröja för länge ibland) och jag ringer tillbaka (så gott jag kan, telefontid är en bristvara).
  2. Jag bokar in möten med dem som hör av sig och vill träffa mig.
  3. Jag bloggar om större frågor så att folk kan bilda sig en uppfattning om hur jag resonerar.
  4. Jag berättar om mycket av det jag gör på dagarna i korta inlägg på Twitter och Facebook. Därmed kan den som vill följa aktuella frågor som diskuteras, och lämna synpunkter på dessa.
  5. Jag svarar på insändare så gott jag hinner (både då de riktas till mig och då de berör ”mitt” område).
  6. Dessutom deltar jag självklart i aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar: möten, seminarier, dörrknackningar och annat.

Under 2012 tänkte jag dessutom:

  1. Skicka veckomail till dem som vill ha, där jag berättar om aktuella frågor och som gör det lättare för människor att höra av sig med frågor kring både detta och annat som de funderar på. Därmed kan mannen i Rynninge enkelt återkomma, och den som hört av sig om Skebäcksbron för ett halvår sedan får veta att något nu faktiskt hänt.
  2. En gång i veckan bokar jag in en tid i samband med lunch, fika eller liknande som jag informerar om i veckomailet. Då kan den som vill ansluta utan att det är så dramatiskt.
  3. Jag ska regelbundet dela ut blad som bjuder in folk att höra av sig.

Nu är jag tacksam för synpunkter på detta: andra förslag? finns bättre sätt? Att det kommer ta tid inser jag (det måste ordna sig, jag får skapa luckor i kalendern mer regelbundet). Jag inser också att det fortfarande återstår att i högre grad söka upp dem som inte hör av sig på egen hand (mycket av det är dock aktiviteter som Socialdemokraterna ordnar).

2011 i backspegeln: träffat 1380 personer, fler återstår

I ett sista desperat försök att komma ikapp och starta ”på noll” på måndag, när verksamheten drar igång på allvar för 2012, åkte jag till jobbet på eftermiddagen och tillbringade några timmar med att rensa mail och kontor. Det gick väl sådär: fortfarande återstår massor av mail att läsa, svara på eller arkivera och fortfarande återstår stora travar papper. Det ledde mig dock till några slutsatser, och till en väldigt ovetenskaplig genomgång av vad jag åstadkommit under 2011. Först några slutsatser:

  1. För den mentala hälsan och för familjens skull ska jag i högre grad åka till jobbet några timmar en lördag (eller sitta en timme till på kvällen) än att småfixa med mailen tillsammans med familjen.
  2. Jag har under 2011 verkligen försökt tillämpa min ”princip” om att inte tacka nej till möten om någon vill träffa mig. Det har inneburit att veckorna blivit alldeles för fulltecknade (så att mailsvarande och återringande till folk som sökt mig blivit lidande). Det har dessutom inneburit fullchokade veckor som tar slut på all kraft. Under 2012 måste jag behålla luckor i almanackan genom att försöka boka in färre och kortare möten, annars kommer jag inte hinna svara i tid till folk som hör av sig via mail eller telefon, till exempel.

Sedan något om vad jag åstadkommit på ett för mig väldigt viktigt område; att vara tillgänglig för örebroare som har synpunkter och att ta del av så mycket åsikter, förslag och idéer som är möjligt:

  1. Under 2011 har jag besvarat ungefär 200 mail till örebroare som hört av sig om olika frågor. Jag har då bara räknat dem som jag ordningssamt sparat i särskilda mappar, jag har inte lagt tid på att gå igenom alla tusentals mail i sända-mappen (det vore kvalificerat slöseri med tid). Ibland har flera av de där mailen gått till en och samma person (i t ex en mailväxling, inte heller det har jag lagt tid på att sortera) men å andra sidan så tillkommer en massa andra mail som jag nu missat och dessutom alla kommentarer och meddelanden på Facebook och Twitter, som också ofta rör kommunrelaterade frågor som jag har ansvar för.
  2. Under 2011 har jag träffat uppskattningsvis 1380 personer.  När jag säger ”träffat” så är det antingen en och en eller i ett sammanhang där de kunde ta upp det de ville ta upp. Jag har alltså inte räknat kommunala sammanträden och liknande. Jag räknade så här: jag tittade i kalendern för var femte vecka (det blev 9 veckor eftersom jag gjorde uppehåll i juli) och räknade hur många jag ungefär träffat på varje möte jag haft den veckan. Sedan tog jag det gånger 5,78 (52 veckor delat på 9 veckor). Ska kanske påpeka att jag under våren var deltid föräldraledig, vilket drog ner snittet tillsammans med den hektiska tiden kring omvalet. Jag har för övrigt inte heller räknat de aktiviteter som var en del av valrörelsen, där vi ju samtalade med tusentals och åter tusentals örebroare.
  3. Under 2011 har jag skrivit oräkneliga mängder inlägg på Twitter och något färre på Facebook om vad jag gjort på dagarna. Väldigt många av dessa (särskilt på Facebook där jag ju har fler som ”följer mig”) har lett till vidare diskussioner om aktuella frågor och ärenden som har gett mig kunskap om vad andra örebroare tycker, och som informerat andra örebroare om vad som är på gång.

Jag tycker alltså att jag lyckats rätt bra med att göra mig som kommunalt förtroendevald mer tillgänglig för örebroare (jag tycker nog i och för sig att jag, tillsammans med övriga i majoriteten, gjort mycket bra vad gäller konkreta politiska beslut också, men det tar vi någon annan gång…). Men jag vet att jag har mycket mycket kvar. Och detta år som kommunalråd med ansvar för ett område som Samhällsbyggnadsområdet – som väldigt många har åsikter om och konkreta frågor kring – har lärt mig otroligt mycket om många olika saker. Men framförallt har jag insett att jag inte är tillräckligt bra på att återkoppla till dem som hör av sig. Men det tänkte jag återkomma till en annan dag.

(Och för den som undrar: inlägget skrevs tidigare idag, jag publicerade bara sent på kvällen, mellan två avsnitt av vår favorit-seriemördare Dexter.)

Dags för mig att be offentligt om ursäkt? Eller inte.

Sedan jag första gången fick ett politiskt förtroendeuppdrag har jag, såvitt jag vet, aldrig tackat nej till någon som vill träffa mig. Det där gör nog kanske att jag blir lite extra förbannad på politiker som inte verkar försöka träffa människor som av olika anledningar vill träffa dem. När jag startade min blogg/sida på bjornsundin.speedhost.me, i november 2003 (Örebros första politiska blogg) så var det ett försök att ”underlätta örebroares inflytande på politiken” (läs den långa programförklaringen här, du får scrolla längst ner på sidan…).

Jag tror att folkpartisten Staffan Werme hade liknande tankar när han startade sitt offentliga fikande på Wasa-konditoriet. Jag har i alla möjliga sammanhang påpekat att han gjorde det bra. Då. Som ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro har han inte skött det lika bra.

Jag har träffat många, och hört talats om ännu fler, som säger att det är svårt att komma i kontakt med såväl Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme som hans kollegor i den nu styrande majoriteten. Jag har hört det av så många att jag mer eller mindre börjat ta det för en självklar sanning. Jag och andra socialdemokrater har också lyft fram detta problem vid många tillfällen, utan att de ansvariga (den högerkoalition som styr Örebro fram till nyår) verkat bry sig om att göra något åt det.

Fast häromdagen reagerade Staffan Werme rejält på detta, i en konversation på Facebook. Alltså: han reagerade mot att jag berättade att många anser att det är svårt att få kontakt med Werme&co. Hans reaktion var inte: ”tråkigt att höra, det måste vi försöka rätta till”. Hans reaktion var, ordagrant: ”Jag vill gärna ha dem, Björn. Du får gärna skriva dem här.” (kl 13.43, fredag). En halvtimme senare: ”Jag väntar, Björn!” Och så några timmar senare: ”Jag väntar fortfarande Björn. Vilken VD, generaldirektör eller företagare har misslyckats? Namn? Datum?”

Sedan följde en evighetslång, och rätt tjatig, konversation på Facebook om detta. Självklart borde jag bara släppt det och låtit bli att engagera mig mer. Men två saker gör att jag inte kunde göra det: 1/ jag blir extremt irriterad på politiker som inte bryr sig om att lyssna och tillräckligt många har berättat om problemen med att komma i kontakt med Staffan Werme och hans kompisar, och 2/ jag gillar inte att bli kallad lögnare.

Staffan Werme, han som fram till nyår är ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro (Sveriges sjunde största kommun), gillar att kalla andra lögnare. Han gillar också att anklaga politiska motståndare för att (kanske) vara ansvariga för oskyldiga människors död och lite annat. Men framförallt gillar han att kalla andra för lögnare.

Och problemet var att han vägrade sluta kalla mig lögnare (eller vägrar, för han fortsätter konversationen på Facebook) innan jag berättar namnen på de personer som klagat på den styrande majoritetens bristande tillgänglighet och intresse. Och jag tänker inte offentliggöra dessa namn, eftersom de i förtroende berättat om problemen för mig. Och eftersom det är rimligt att anta att flera av dem faktiskt kan lida skada om ledande politiker i Örebro blir irriterade över att de klagat över majoritetens bristande tillgänglighet.

Det verkar alltså svårt att lösa det där, så jag erbjöd Staffan Werme att helt enkelt lita på hans ord – om han intygar att det jag fått berättat för mig inte hänt. Om de intygar det lovar jag därför att offentligt be om ursäkt för att jag berättat om de berättelser jag fått höra. Jag skickade helt enkelt ett mail till Staffan Werme där jag skrev så här (det finns, kanske, diariefört imorgon så vem som helst kan begära ut det): ”

”Hej

Med anledning av vår korrespondens på Karin Forslings Facebook-sida återkommer jag med ett brev som kan få frågan ur världen. Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ljuga, särskilt inte som jag utgått från vad trovärdiga personer berättat för mig. Och eftersom jag inte tänker svika förtroendet från människor som kan tänkas vara beroende av beslut från kommunens politiker så tänker jag inte namnge alla som berättat detta. Något av de exempel som jag fått berättat för mig kan vi diskutera någon gång när vi ses – dock inte i ett mail på detta sätt.

Om ni skriver under det bifogade så lovar jag att offentligt (i pressmeddelande, debattartikel eller på pressträff – ni kan ha synpunkter om vilket) be om ursäkt för att jag spridit påståenden från örebroare och andra som säger att de hört av sig till er och upplever att de inte fått svar och att de inte fått träffa er. Om ni intygar att så inte är fallet får jag ta ert ord för sant och utgå från att de andra som berättat om motsatsen i så fall överdrivit, ljugit eller missförstått.

Återkom gärna så snart som möjligt med ett undertecknat brev, vid årsskiftet blir det sannolikt mindre intressant. Passusen om undantag från ärenden som uppmärksammats i media är kanske onödig, men med tanke på att NA skrivit om att ärenden inte hanterats och diarieförts korrekt så tänkte jag att det kanske är lika bra att ta med det.

/Björn Sundin” (länkarna fanns inte i mailet till Werme)

Jo, jag vet. Det finns en risk att jag får ha världens märkligaste pressträff eller skriva världens konstigaste pressmeddelande. Å andra sidan tror jag nog inte att de återkommer med det. För jag tror nämligen att de som berättat för mig om svårigheterna i att komma i kontakt med majoriteten talar sanning. Det är, som sagt, många som berättat liknande saker.

Så här skrev jag när jag lanserade bjornsundin.se 2003: ”Men vi ska också lyssna. Väljare och medborgare har rätt att påverka de politiker som de valt att styra kommun, landsting och riksdag och då måste vi som politiker bli mycket, mycket, bättre på att kommunicera.”

Det tror jag fortfarande på.

10 ord om högern och ÖBO och ett ord om VM

[REV] Jag har inte bloggat på en och en halv vecka. Och även om ingen annan funderar på detta så har jag funderat en hel del på varför det blivit så.

Jag skulle kunnat blogga om hur högerstyret i Örebro inte ens vågar låta örebroarna avgöra om 849 ÖBO-lägenheter ska säljas, trots hyresgästernas och örebroarnas vilja. Men jag nöjer mig med 10 ord: Högern tror att de kommer att förlora valet i Örebro.

Jag skulle kunna skriva om hur tråkigt ofta fusk lönat sig under herrfotbolls-VM. Men ett ord räcker: Pinsamt.

Jag kunde ha skrivit ytterligare om de tveksamheter som lyfts fram när NA granskar Kommunfastigheter men jag nöjer mig med åtta ord : Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Eller om årets och århundradets mål, Linus Hallenius konstverk mot Syrianska i söndags. Men ett ord räcker: fantastico

Eller jag kunde skrivit om riktigt allvarliga saker: om hur Sveriges utrikesminister Carl Bildt misstänks för att ha en roll i folkmord. Men där finns egentligen inte mycket att tillägga, förutom: ta time-out!

Egentligen tror jag att mitt blogguppehåll beror på två saker: tidsbrist och alltför mycket länkande och kommenterande på Facebook. Så kommer det nog vara ett tag till, men framöver (fram till valet) kommer jag att använda bloggen till att berätta om vad jag/vi vill göra om vi får örebroarnas förtroende i valet 19 september. Jag kommer här att presentera punkt för punkt som jag har på min ”uppdragslista” – den lista jag tänker ge till förvaltningen om jag får ansvaret för att arbeta med samhällsbyggnadsfrågor efter valet. Det kommer att handla om utredningsuppdrag och konkreta förändringar. Om soptunnor, blomkrukor och utvecklingen av Örebros stadsbild. Återkommer till det.

Ska politiker pyssla med sociala medier?

Rakt på sak i Radio Örebro handlade nyss om politiker och sociala medier (bloggar, twitter, facebook mm) och jag fick vara med och prata (tillsammans med Sofia Larsen – utan blogg – och Elisabeth Svanteson). Radion körde ett inslag på förmiddagen om hur de politiska partierna använder internet (typ för lite och fel, enligt forskaren), men han har ju studerat 2002 och (i viss mån) 2006. Ingen som följde Socialdemokraternas valrörelse i juni kan påstå att vi inte använder sociala medier (kolla själv vilken framträdande roll – och vilka möjligheter som finns på partiets hemsida).

Jag sa i huvudsak att politiker måste finnas där folk finns – alltså även i sociala medier, och att vi måste acceptera att politikerna – precis som väljarna – är olika och att olika medier/kanaler passar bra för olika människor. Mycket mer hann jag nog inte säga (lyssna själv här), men jag har ju skrivit mer om detta tidigare för den som vill läsa mer